Nyligen hemkommen från invigningen av Guldfågeln arena, något som har gett ett antal funderingar. För det första måste man ju bara påpeka att arenans namn låter ganska löjligt... I övrigt var det faktiskt en väldigt fin fotbollsarena, kanske ännu en anledning till att ge den ett bättre namn. Jag ska inte fastna i det ämnet nu, tänkte gå över till matchen. Alla som är något intresserade av sport har kanske redan tagit reda på att KFF vann med 3-2, kan inte påstå att jag gillar resultatet men det va ju i alla fall kul för alla kalmarfans som såg fram emot en vinst, sådär på invigningen och allt. Om man tittar på spelet utan att vara partiskt, så var det ju trots allt Djurgården som hade mest bollinnehav och flest chanser, synd bara att det inte räckte hela vägen in i mål - då hade vi snackat om nederlagsresultat för Kalmar, men det hade ju varit tråkigt en dag som denna.
I alla fall stod jag där i bortaklacken, i jämförelse med andra ganska passiv, men med den blårandiga halsduken på och visst är det en speciell känsla. Jag insåg hur mycket vissa verkligen brinner för ett lag, hur många känslor som egentligen får utlopp under en fotbollsmatch. Bland annat glädje, kärlek till laget och till klacken, men även ilska och hat mot andra laget och domaren. Det var nästan lite komiskt när en 30-årig man började skrika till en Kalmarspelare "spring då din tjocka gris", människor tappar på något sätt sin kontroll och vet inte riktigt vad de håller på med... under sega delar av matchen är det nästan roligare att titta på folks reaktioner, för de är så oväntade och många gånger extrema, där kan man snacka om hängivenhet till ett lag! Det är för lagets skull klacken skriker sig hes och hoppar bort sin energi, men ibland går hejandet mer över till hat mot det andra laget, hamnar inte fokus lite fel då? Frågan är vad vi väljer att lägga vår energi i vardagen; på att peppa och se bra saker eller att klaga på allt som inte är bra..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar